Tankar om det pågående kriget

Det har nu gått ett och ett halvt år sedan Ryssland invaderade Ukraina; det totala kriget kom tillbaka till Europa. Det som aldrig skulle ske skedde.

Våra experter på Försvarshögskolan ger mycket intressanta kommentarer till det taktiska händelseförloppet. Jag ger mig inte in på det området. I stället skall jag försöka leverera några mer strategiska funderingar; här är jag naturligtvis influerad av den omfattande franska debatten.

Vad har förändrats?

Försvarsbesluten 2000 och 2004 innebar att invasionsförsvaret lades ned. Det sades att försvaret skulle ominriktas mot expeditionär förmåga – internationella fredsfrämjande insatser skulle nu prioriteras. Men i verkligheten innebar denna ominriktning mest nedläggning. Någon mer omfattande materiell förnyelse i riktning mot expeditionär förmåga skedde inte.

Att det totala kriget kommit tillbaka innebär ett antal förändringar från vad som gällde under den tid då internationella uppgifter var prioriterat.

Då handlade det om valbara krig – vi valde vilka krig vi ville delta i. Nu väljer kriget oss.

Då var förlusten av en soldat en tragedi – i det totala kriget kommer förlusterna att bli mycket större; speciellt om vi inte kan få ordning på krigssjukvården samt skaffa ordentlig utrustning till soldater, sjömän och flygare.

Då talade vi om en bataljon, ett fartyg eller enstaka flygplan i några månader – nu måste vi tänka i brigader, flottiljer och divisioner under flera år.

Då var lufthotet i princip noll, vår sida (FN, Nato, EU…) hade luftherravälde – nu kommer luftherraväldet att vara omstritt; luftförsvar och flygsamverkan (mark – luft, sjö – luft) en nödvändighet.

Då var våra kommunikationer till sjöss ohotade – nu blir kontroll av sjöförbindelserna en huvuduppgift.

Cyberkriget var redan då viktigt – Islamska Staten hade god förmåga till cyberangrepp – nu är cyberkriget en daglig verksamhet och innefattar ständiga attacker såväl av teknisk art som avseende propaganda och desinformation.

Då kunde vi använda rymden utan störningar – idag är rymden liksom de andra delarna av  the Global Commons  (hav, rymd, cyberrymd) alltid hotade.

Då behövde vi inte bekymra oss för havens djup – idag är Seabed Warfare under snabb utveckling  med hot mot livsviktig infrastruktur som el-  och datakablar.

Då utsattes civilbefolkningen för enstaka terrorangrepp (Drottninggatan 2017) –  i ett krig med Ryssland kommer civilbefolkning och civil infrastruktur att utsättas för systematiska och omfattande angrepp.

Då delade vi upp säkerheten i en civil del och en militär del där den senare bara skulle ägna sig åt ”väpnad strid”. Idag är säkerhetshotet totalt och omfattar alla delar av samhället. En övergripande svensk säkerhetsstrategi som gäller i fred (finns den?), kris och krig är nödvändig.

Då kunde en försvarsberedning fundera under flera år för att sedan komma fram till ett försvarsbeslut som kunde implementeras under en tio-års period. Nu måste det också till löpande beslut; långsiktighet måste kompletteras med innovation.

Geografi

Vid en diskussion om erfarenheter av kriget i Ukraina måste man ta hänsyn till att Ukraina och Sverige uppvisar betydande geografiska skillnader. Ukraina har en lång landgräns mot Ryssland och Belarus. Sverige omges huvudsakligen av hav och har ingen landgräns mot en potentiell fiende – bara mot vänner.

Sverige har inte någon motsvarighet till Ukrainas stora slätter eller dess rasputitsa (lervälling) även om vi har menföre i Norrland vissa perioder.  

Östersjöinloppen kan inte stängas enligt någon internationell konvention som inloppet till Svarta havet. Men de kan givetvis blockeras genom krigshandlingar. Samtidigt kan inte stoppad sjötrafik till det nordiskt – baltiska området ersättas med landtransporter, vilket är möjligt avseende Ukraina.

Sannolikheten att svenska mark-och flygförband ska behöva föra ett skyttegravskrig mot en väl förskansad fiende på svenskt territorium är noll.

Ryssland har en relativt lång kuststräcka – delvis tack vare ockupation –  i Svarta havet och Azovska sjön. I Östersjön är Ryssland inträngt i Finska viken och Kaliningrad. Men drivkraften att utöka sin kuststräcka torde vara densamma i båda fallen – sannolikt större i Östersjön syftande till att binda ihop Kaliningrad med Sankt Petersburg och få tillgång till hamnarna i Baltikum.

Studerar man Sverige som Nato-land blir bilden delvis annorlunda. Då tillkommer den långa landgränsen från Nordkap till Svarta havet med avbrott för Sankt Petersburg-området samt Nordsjön, Atlanten och Norra Ishavsregionen. Men östersjöinloppen är fortfarande av avgörande betydelse.

Tiden

Många ”experter” ojar sig nu över att den ukrainska motoffensiven tar så lång tid. Detta beror i sin tur på deras egna förutsägelser om snabba vinster. Men som någon sagt, krig är maraton inte sprinterlopp.  

Kriget har nu pågått i ett och ett halvt år. Det andra världskriget började den 1 september 1939. Ett och halvt år senare, i april 1941, hade Tyskland tagit Frankrike, Danmark och Norge. Men USA var ännu inte i krig med Japan. Hitler hade inte invaderat Sovjetunionen. De avgörande slagen – Stalingrad, Midway och El Alamein hade ännu inte inträffa. Slutsats – mycket kan komma att hända innan kriget tar slut. Det kan mycket väl inträffa en game-changer som kastar omkull alla förutsägelser. Kanske eskalerar kriget horisontellt. Kanske sker en viktig politisk förändring i något nyckelland. Eller kanske övergår det till en frusen konflikt med guerillakrig i åratal. Vi vet inte. Men vi måste vara beredda.

Materiel

I krig gäller brandmannens regel: en liten eld släcks med ett glas vatten, en större eld med en eldsläckare medan en fullt utvecklad brand kräver stora resurser. Hade väst handlat snabbt och resolut hade kriget kanske kunnat kvävas i sin linda. I stället har västmakterna låtit branden öka medan förstärkningar hela tiden tillförts sent. Det finns flera orsaker till denna fördröjning men den viktigaste är sannolikt rädslan för eskalering och för Putins ”röda linjer”; kanske också en dos önsketänkande. Men denna tvekan har lett till mycket lidande som kunde ha undvikits.

Om Ryssland anfaller Sverige innan vi blivit medlemmar – kan inte denna tvekan också komma gälla i oss? Men även vid ett angrepp mot en Nato-stat, speciellt om det är fråga om ett hybridangrepp, kan det komma att ta tid innan Natos beslutsmaskineri lyckas överkomma friktionen. Artikeln 5 kräver konsensus – alla medlemsstater är kanske, när det verkligen gäller, inte beredda att gå i krig för att hjälpa ett annat Nato-land. Läs gärna den brittiske generalen Richard Shirrefs bok War with Russia: An Urgent Warning from Senior Military Command från 2017.

Kriget har omsorgsfullt visat att ett modernt krig kräver mycket materiel, speciellt ammunition. Materielen måste levereras och i det ukrainska fallet kan detta ske över landgräns även om sjötransporter varit mer effektivt. Men i det nordisk-baltiska fallet är detta inte möjligt. Tillförsel måste ske via Östersjöinloppen till hamnar på västkusten avseende Sverige och vidare inne i Östersjön för Finland och de baltiska staterna. Dessa transporter måste skyddas. Materielen måste också kunna lossas och föras vidare till de platser där den behövs. För Sverige med sitt geografiska läge som pivot i det nordisk-baltiska området är vår naturliga roll att vara en logistikhubb för det nordiskt-baltiska området. Vilket inte hindrar att vi aktivt deltar i försvaret av detta område.

Markstrid

Det är intressant att konstatera att USA med en historia av inte alltför framgångsrika krig ger Ukraina råd om vad och hur man ska kraftsamla. Denna författare kommer inte att göra något sådant!

För en lekman är intensiteten i markstriden – inte minst i skyttegravarna något av en aha-upplevelse. Härtill bidrar naturligtvis att vi på TV kan följa striden genom hjälmmonterade kameror och spaningsdrönare som visar skeendet i realtid. Härav följer också att chefen på platsen mer eller mindre kontinuerligt kan följa sina soldaters agerande och exempelvis varna för befintligheten av fientliga soldater i nästa krök i skyttegraven!

En tydlig lärdom är behovet av långräckviddiga bekämpningssystem. När Ukraina fick tillgång till artilleri med lång räckvidd och vapen som Storm Shadow, Scalp och Himars kunde man effektivt bekämpa de ryska försörjningslinjerna. Detta har uppenbarligen gett effekt. Den internationella expertisen är också enig om att USAs tvekan att ge tillstånd till tillförsel av F-16 innebär stora nackdelar. Att effektiv markstrid kräver flygunderstöd är ju inte precis någon nyhet.

De ukrainska framgångarna har också tydligt visat på betydelsen av samträning, stridsmoral och ledarskap av erfaret truppbefäl. De ryska förbanden har här uppenbarligen uppvisat stora brister.

Sjöstrid

Med tanke på att Ukraina inte har någon egentlig marin är sjökriget intensivt. Ukraina har lyckats med en Sea Denial-strategi baserad på egentillverkade robotar samt drönare i luften och på ytan (UAV, USV). Tack vare dessa framgångar har man nu lyckats skapa en någorlunda ofarlig kustnära korridor för sin export av spannmål. Men det är sannolikt att man också litar till att ryssarna inte vågar anfalla fartyg inne på Rumäniens och Bulgariens territorialhav.

Drönare är självklara inslag i dagens sjöstrid. I relativt trånga farvatten som norra Svarta havet har de som sagt lyckats skapa Sea Denial. Men drönare räcker inte för att skapa Sea Control, speciellt inte på större havsområden, vilket är nödvändigt för att själv ha handlingsfrihet till sjöss. Vi får inte falla för frestelsen att återinföra någon form av fransk jeune école baserad på små men många USV med tveksam sjöduglighet. 

Mycket trycksvärta har använts till att beskriva de ryska förlusterna av anfall med kryssningsrobotar mot hamnen i Sevastopol. Den ryska ubåten Rostov-na-Donu förstördes liggande i torrdocka. Spektakulärt men ingen egentlig nyhet. De allierades bombningar förstörde mängder av ubåtar under byggnad under andra världskriget. Vi tog också tillvara dessa erfarenheter och införde en spridd, med tiden allt rörligare, bastaktik. Men de länder som är beroende av hamnar för sina örlogsfartygs basering bör se upp!

Flygkriget

Genom att Ukraina har ett mycket litet flygvapen i väntan på tillförsel från väst har kriget i luften varit av relativt låg omfattning. Det sägs också att det ryska flygvapnet håller tillbaka sina modernaste flygplan p.g.a. risken för förluster.

Däremot är kriget från luften mot marken av mycket stor omfattning. Luftförsvar av såväl civil infrastruktur som av militära installationer och förband har visat sig vara enormt viktigt men också krävt stora resurser. Samtidigt är det intressant att notera den relativt stora andel ryska robotar och drönare som skjuts ner av det ukrainska luftförsvaret. För Sverige finns all anledning att noga studera de ukrainska erfarenheterna. Någon rysk kustinvasion av Sverige torde inte vara aktuell men luftanfall – ja!

Kriget har inneburet ett genombrott för insats av UAV, drönare i alla möjliga former. Utvecklingen av motmedel mot drönare torde vara en prioriterad fråga – det går ju inte att använda en luftvärnsrobot värd massor av pengar mot drönare byggda av papp! Samtidigt ser vi här bara början av utvecklingen. Kampen mellan medel och motmedel blir intensiv. Ett viktigt val kommer sannolikt att utgöras av avvägningen kvantitet – kvalitet.

Nato-anslutningen

Medan kriget fortsätter är frågan om svenskt Nato-medlemskap inte avgjord. Om Turkiet, och kanske Ungern, säger nej eller, troligare, inte fattar beslut kommer det att bli svårt att gå runt detta faktum. Turkarna kommer i så fall säkert, enligt egna erfarenheter från EUMS, att noga vakta på att Sverige inte kommer in bakvägen i alliansen.

Samtidigt ligger Sverige där det ligger. Försvaret av Finland och Baltikum kräver tillgång till i varje fall svenskt vatten och luftrum.  Det är i alliansens intresse att överkomma dessa problem genom olika arrangemang. Men vi skulle ändå inte kunna bli helt integrerade i alliansens ledningssystem, vilket är nödvändigt för effektiv strid.

En längre period av osäkerhet kommer troligen att leda till debatt om vårt medlemskap. En sådan debatt skulle säkert utnyttjas av Ryssland.  Propaganda och desinformation skulle skapa osäkerhet och kanske splittring i landet.  Sverige riskerar då att bli den svaga länken i försvaret av norra Europa.

***

PS. När denna artikel var färdigskriven annonserade Polen en sorts embargo på vapen till Ukraina. Vidare pekar allt på att valet i Slovakien ger en majoritet åt de ryssvänliga. AfD i Tyskland går starkt framåt och är också en del av ”Putins vänner”. Vartill kommer osäkerheten om USAs hållning efter valet nästa år. Ryssland ligger slutligen delvis bakom den stora migrationsvågen över Medelhavet, med ett splittrat Europa som konsekvens. Vi går in i ett allt osäkrare läge.

Cela pourrait aussi vous intéresser:

 

Om Militär Diplomati och Strategisk Signalering[1][2] Resumé The world moves between peace and war, in a state of varying degrees of tension. In this state,

Lire plus »