Sammanfatttning: Denna promemoria ger en introduktion till kärnvapenstrategin och diskuterar aktuella kärnvapenstrategier och problem. Den skiljer mellan erkända innehavare av kärnvapen och andra, och utforskar begreppen avskräckning, tvång och trovärdighet. Den förklarar också termerna virtuell och reell användning av kärnvapen, och diskuterar förstaslags- och andraslagsförmåga. Promemorian avslutas med en diskussion om ABM-system samt olika nivåer av kärnvapen.
Inledning
Denna PM är avsedd att ge en introduktion till kärnvapenstrategin. Den ger en orientering om aktuella kärnvapenstrategier och -problem samt därigenom utgöra ett underlag för inriktning av svensk politik och strategi.
För en utförligare diskussion av avskräckningens teori och funktion; se författarens artikel ”Om avskräckning” i KKrVA HT no 3/2023.
Nato är en defensiv allians där kärnvapen utgör en hörnsten. Natos strategiska koncept från 2022 anger: “The fundamental purpose of NATO’s nuclear capability is to preserve peace, prevent coercion and deter aggression. As long as nuclear weapons exist, NATO will remain a nuclear alliance. NATO’s goal is a safer world for all; we seek to create the security environment for a world without nuclear weapons.”
Sedan det andra världskriget avlöstes av det kalla kriget har mycket skrivits om kärnvapen och dess användning. En fundamental sanning är dock att kärnvapen inte direkt använts mot en motståndare sedan bomben mot Nagasaki 1945. Ingen vet alltså vad som skulle hända om exempelvis Ryssland satte in ett begränsat kärnvapenanfall: eskalering till totalt kärnvapenkrig eller ett fortsatt begränsat krig. Denna osäkerhet är fundamental.
Begrepp
Inom kärnvapenstrategin finns en djungel av koncept. Olika författare, analytiker och forskare använder dessutom begreppen på olika sätt. De definitioner som anges nedan kan dock anses som gängse.
Beträffande kärnvapeninnehav skiljer man på de, enligt icke-spridningsavtalet (NPT) erkända innehavarna – USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina – som alla är ständiga medlemmar av säkerhetsrådet (P5), och övriga. Till den senare kategorin hör Indien, Pakistan, Israel medan Nordkorea och Iran strävar efter att bli kärnvapenmakter.
Kärnvapeninnehav kan sägas utgöra en bekräftelse på status som stormakt; speciellt om staten har andraslagsförmåga (se nedan) vilket P5 och Indien har.
Kärnvapen, som all annan materiel, åldras. De måste alltså testas för att innehavaren skall vara säker på att vapnen fungerar när man vill, och bara då. Kärnvapenprov är emellertid i princip förbjudna. Det partiella provsprängningsavtalet (PTBT) från 1963 förbjuder provsprängningar i atmosfären, under vattnet och i rymden. Det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT) från 1996 förbjuder provsprängningar ovan och under mark, under vattnet, i rymden samt provsprängningar för fredliga syften. Det senare avtalet har ännu inte trätt i kraft, men uppehåll i provsprängningar av kärnvapen accepteras av alla stater, förutom Nordkorea. För att klara de tekniska kraven på prov av vapnens funktionalitet används simuleringar i stället för prov. Enligt Lancaster House-avtalet har Storbritannien tillgång till Frankrikes simuleringskapacitet. Hur övriga innehavare gör är okänt.
Utnyttjande
När det gäller utnyttjande av kärnvapen skiljer man på virtuellt och reellt. I det förra fallet används kärnvapnen som medel för att hota eller avskräcka men sätts inte in. I det senare används kärnvapen direkt mot en motståndare; detta har inte hänt sedan 1945.
Kärnvapenprov är naturligtvis en reell användning men syftet kan vara, bortsett från tekniska behov, att demonstrera kapacitet, hota eller avskräcka; syftet är alltså virtuellt. Det senaste kända kärnvapenprovet genomfördes av Nordkorea 2017.
Virtuellt
Virtuellt kan kärnvapen användas för avskräckning eller i syfte att tvinga.
Avskräckning
Avskräckning är en defensiv strategi. Alla P5 utövar ständigt denna strategi. Ordet avskräckning (deterrence) används i allmänhet för att beteckna avskräckning med kärnvapen men kan också användas om konventionella vapen. På svenska används dock helst begreppet avhållning i stället för avskräckning när det gäller konventionella vapen. Propositionen Totalförsvaret 2021–2025 anger att ”Totalförsvaret är krigsavhållande genom att ha en sådan styrka, sammansättning, ledning, beredskap och uthållighet att det avhåller från försök att anfalla, kontrollera eller på annat sätt utnyttja svenskt territorium” vilket definitionsmässigt är en avskräckningsstrategi.
Avskräckning går enkelt uttryckt ut på att den potentielle angriparen uppfattar att ett angrepp skulle riskera att kosta för mycket i förhållande till den förväntade vinsten.
Det finns två varianter på avskräckning: punishment (straff) och denial (förnkande).
Det finns en paradox här. Så länge som avskräckningen fungerar vet man inte om det är just avskräckningen som fungerar eller om det är andra faktorer som hindrar den potentiella angriparen från att anfalla. Om avskräckningen misslyckades skulle man sannolikt veta varför.
By punishment
Detta är den vanligaste formen av kärnvapenavskräckning. Om angriparen väljer att anfalla kan försvararen sätta in vapenmakt – i detta fall kärnvapen – som gör att angriparens kostnader blir så höga att han avstår.
By denial
I detta fall spelar försvararen i stället på sin militära förmåga att hindra angriparen att nå sina mål. Detta är det normala vid konventionell avskräckning. Detta var också principen för det svenska försvaret under det kalla kriget: ett angrepp mot oss skulle bli så kostsamt i form av tid och resurser att vinsten skulle bli svår att uppnå. Deterrence by denial kan också användas i kärnvapenfallet om kärnvapnen används som ett försvarsvapen – slagfältsvapen.
Tvinga (Coercion)
Tvinga är en offensiv strategi. Den syftar till att få motståndaren att göra något han inte vill inför hotet av en insats med kärnvapen. Sovjetunionen använde denna strategi med framgång under Suez-krisen 1956. Rysslands försök att använda tvång i samband med kriget i Ukraina har däremot inte varit framgångsrika. Detta beror bl.a. på att hoten inte byggts under genom beredskapshöjningar inom kärnvapensystemet. Nu har Ryssland använt denna strategi ofta men aldrig skridit till handling eller ens på allvar visat prov på förberedelser för en insats; trovärdigheten har därigenom gått förlorad.
Trovärdighet
Avskräckningen och effekten av hot i syfte att tvinga hänger på trovärdigheten som bedöms av den potentiella angriparens underrättelsetjänst. Den tekniska trovärdigheten hänger på en demonstrerad förmåga att under alla omständigheter kunna föra fram en order om insats från den högsta statsledningen till chefen för vapensystemet i fråga. Systemet måste alltså testas i alla avseenden utom själva sprängningen av kärnvapnet. Lika viktig är den politiska trovärdigheten. Regeringens ledamöter liksom den militära ledningen måste bygga under trovärdigheten genom sina uttalanden.
Reellt
Reell användning har alltså inte skett sedan Nagasaki 1945. Under det kalla kriget analyserades kärnvapeninsatser av ett stort antal analytiker: Bernard Brodie, Herman Kahn, Henry Kissinger m.fl. På den sovjetiska sidan var det marskalk Sokolovsky som diskuterade kärnvapenstrategi och hans uttalanden följdes med stort intresse. Som en konsekvens av dessa arbeten finns en, i varje fall i väst, generellt accepterad nomenklatur.
Förstaslagsförmåga
Förstaslagsförmåga innebär att den attackerande kan slå ut huvuddelen av motståndarens kärnvapen så att denne inte kan slå tillbaka. Avskräckningen är alltså av en eller annan anledning satt ur spel. USA hade denna förmåga tills dess att Sovjetunionen skaffade kärnvapen i början av 1950-talet.
Indien har förstaslagsförmåga gentemot Pakistan eftersom detta land inte har andraslagsförmåga (se nedan). För att undvika att förlora sina kärnvapen i ett förstaslag måste Pakistan tillämpa en strategi som kallas launch on warning; dvs sätta in sina vapen redan innan det första fientliga (indiska i detta fall) kärnvapnet detonerat. Detta är en synnerligen destabiliserad situation. Kalla krigets historia innehåller flera exempel på att felaktiga indikationer som nästan lett till reell användning.
Andraslagsförmåga
I detta fall har försvararen tillgång till vapen som inte kan slås ut i ett första slag. I praktiken innebär detta att landet ifråga har strategiska ubåtar, normalt kärndrivna, vars enda uppgift är att vara dolda i havet (”upplösta”) till dess en order om insats anländer. Alla P5 och Indien har sådana ubåtar. För att ständigt kunna ha minst en ubåt insatsklar till sjöss krävs tre ubåtar.
Andra system är också möjliga. Såväl USA som Frankrike diskuterade ett mobilt system liknande spelet med de tre askarna och kulan där spelaren ska gissa under vilken ask kulan ligger. Dessa planer förverkligades aldrig. Kina lär dock ha ett omfattande tunnelsystem för sina landbaserade kärnvapen.
ABM-system
ABM – Anti Ballistic Missile system – är ett system avsett att förstöra angriparens kärnvapen innan de har detonerat. Under det kalla kriget hade såväl USA som Sovjetunionen ett begränsat antal sådana system av diskutabelt värde.
Ett perfekt ABM-system skulle sätta avskräckningen ur spel och därigenom ge innehavaren förstaslagsförmåga.
President Reagans beryktade Star Wars-koncept byggde på tanken att båda supermakterna skulle ha sådana system som därigenom skulle göra kärnvapeninsats om inte omöjlig så åtminstone irrationell. Den forskning som projektet lanserade ligger till grund för dagens ABM-system som dock inte är heltäckande. Det bör understrykas att det finns ABM-system som har begränsad räckvidd och är avsedda för att skydda ett visst operationsområde och därmed inte påverkar kärnvapenavskräckningen. Svenska arméns Patriot är ett sådant system.
ABM-system var förbjudna under åren 1972 – 2002 genom Anti–Ballistic Missile Treaty (ABM Treaty eller ABMT).
Ryssland har under senare år lanserat ett antal vapensystem som inte, hoppas man, påverkas av ABM-system. Kärnvapentorpeden Poseidon med räckvidd 10 000 km är ett sådant system. Det påstås kunna skapa en tsunami som skulle sätta exempelvis New York eller stora delar av Storbritannien under vatten.
FOBS – Fractional Orbital Bombardment system – går ut på att placera kärnvapen i en bana i rymden så att man kan anfalla från andra håll än den direkta ballistiska banan.
Hypersnabba vapen bygger på att kärnvapenbäraren har sådan snabbhet och manöverförmåga att det blir mycket svårt att träffa.
MRV och MIRV
MRV är en föregångare till MIRV – Multiple Independ Re-entering Vehicle. MIRV innebär att varje missil kan bära flera kärnvapenstridsspetsar som kan träffa olika mål. Franska M51 kan bära upp till tio termonukleära (”vätebomber”) stridsspetsar.
Olika nivåer
Ett strategiskt kärnvapen skall som framgår av namnet ge strategisk effekt. Det är dessa vapensystem som ingår i kärnvapenavskräckningen. De har i allmänhet lång räckvidd – tusentals kilometer – och kraftiga laddningar – termonukleära stridsspetsar om flera megaton.
Strategiska kärnvapen är främst avsedda att sättas in mot befolkningscentra (anti-value) eller militära mål som ledningsplatser, baser och kärnvapenbaser (anti-forces).
Ett substrategiskt kärnvapen eller theater nuclear weapon (”operationsområdesvapen”) är system med kortare räckvidd och med lägre styrka. Missilkrisen på 1980-talet handlade om utplacering av sådana vapen i Sovjetunionen och i Västeuropa.
Ett taktiskt kärnvapen är avsett att användas på slagfältet. Exempel på sådana vapen är artillerigranater, sjunkbomber och minor (”mini-nukes”).
USAs kärnvapenbomb B61 som används i Nato Nuclear Sharing Program har variabel stridsspets och kan alltså användas både som taktiskt och som strategiskt vapen. Detsamma gäller den franska flygburna attackroboten ASMP.
Många anser att alla kärnvapen har strategisk effekt och att det därför är oegentligt att tala om substrategiska eller taktiska kärnvapen.