Militärt tänkande och militärstrategisk kultur. 2000 års historia på tjugo minuter

Anförande vid KKrVA vintersymposium 13/2, 2014.

Inledning

Vad är militärt tänkande? Är det vad militärer tänker eller tänkande om det militära? Det första alternativet för tankarna till Benkt Abrahamsons och Dieter Strands Svensk militär tänker från 1966, som knappast var en hyllning till svensk militär. Det andra alternativet är givetvis det rätta – det handlar om tänkande om militära frågor – något som ofta utförs av civila.

Strategisk kultur kan sägas vara summan av ett lands militärstrategiska erfarenhet. Den strategiska kulturen påverkar vårt sätt att betrakta och tänka om strategiska frågor. Den svenska kulturen präglas av 200 år av fred – en unik erfarenhet – alliansfrihet och neutralitet samt att försvar mot, i första hand rysk, invasion varit huvuduppgiften.

Frankrikes strategiska kultur är å andra sidan starkt präglad av de tre katastroferna 1870, 1914 och 1940 varifrån man dragit slutsatsen: aldrig mer krig på fransk mark; följaktligen utgör kärnvapenavskräckningen grundstommen i försvaret.

USAs strategiska kultur präglas av koloniseringen av Nordamerika och inbördeskriget – det första industrialiserade kriget.

Men vår västliga strategiska kultur har också som gemensam nämnare antiken, renässansen och upplysningstiden.

Det finns olika sätt att klassificera det strategiska tänkandet i skolor. Den historiska skolan, den vanligaste, hittar sin inspiration från krigshistorien. Den tenderar att lägga stor vikt vid moral i betydelsen stridsmoral och offensivanda men bortser ofta från teknikutvecklingens konsekvenser. För att citera den franske strategen Castex leder den också lätt till en sorts intellektuell nirvana. Den materiella skolan bygger sitt tänkande kring teknikens möjligheter, som man ofta sätter överdrivna förhoppningar till: vårt projekt NBF – NätverksBaserat Försvar – är kanske det senaste exemplet.

Andra exempel på kontrasterande tankeskolor är COIN (Counterinsurgency) gentemot konventionell krigföring, ”boots on the ground” gentemot ”bomb them back to the stoneage”.

I det följande skall jag ge några axplock ur den strategiska historien.

Antiken och renässansen

Ännu långt in på 1800-talet kunde militära diskussioner föras genom hänvisningar till antiken och det gamla Rom. Och det är sant att mycket skrevs under antiken, varav en del fortfarande är aktuellt som Homeros med Illiaden och Odyssén, Thukydides, som var den förste som identifierade sjömaktens betydelse och Polyaenos, som skrev om krigslister. Många av dessa är fortfarande läsbara.

Med romarrikets fall försvann denna litteratur i huvudsak från den västeuropeiska kultursfären. Undantaget var Vegetius vars De Rei Militari under ett årtusende var västvärldens militära bibel.

Renässansen innebar att den antika världen och dess ideal återuppväcktes. Detta gällde inom såväl konst och litteratur som vetenskap. Inom den militära vetenskapen skedde detta genom Niccolo Machiavelli och hans Krigets konst (Libro dell’arte della guerra). Här för Machiavelli fram tanken att landets försvar, precis som i det gamla Rom, är en plikt och ett privilegium för medborgarna. En tanke som med tiden omsätts i värnplikten.

Samtidigt ledde de geografiska upptäckterna till skapandet av ett nytt militärt verktyg: det seglande örlogsskeppet. Svensken Jan Glete har visat hur konstruktionen av dessa komplicerade fartyg tvingade fram en modern organisation av staten.

Under trettioåriga kriget revolutionerades krigskonsten. Resultatet blev reguljära arméer, organiserade efter det mönster vi fortfarande känner med uniformer, disciplin och ett taktiskt uppträdande som byggde på drill. En av de största nydanarna var vår Gustaf II Adolf.

Upplysningstiden präglades av en vilja att katalogisera allt vetande. Så också inom det militära. Män som Chevalier de Folard, stor beundrare av Karl XII, Moritz av Sachsen, son till Aurora Königsmark, och inte minst greve de Guibert förnyade krigskonsten. Man lämnade paradigmet ”hur att slåss” för ”hur att vinna”.  Operationskonsten föddes med divisionsindelningen och termen ”strategi” introduceras, även om det tog lång tid innan den fick genomslag. Särskilda jägarförband skapades för det som kallades ”det lilla kriget”: Göran Magnus Sprengtporten skrev exempelvis det första reglementet för strid i snö (reglemente för Savolax lätta trupper).

Denna utveckling omsattes under revolutions- och Napoleonkrigen. Armén indelades i divisioner och sedan i armékårer. Dessa innehöll flera divisioner infanteri och kavalleri samt artilleri- och ingenjörsförband. Napoleon kunde därigenom genomföra strategiska manövrar, där flera olika kårer sammanstrålade inför en avgörande strid.

Jomini och Clausewitz

Napoleonkrigen bildar bakgrunden till strategins mest kända verk: Jominis Précis de l’art de la guerre och Clausewitz Vom Kriege, somfortfarandeutgör kärnan i krigsvetenskapen. De företräder två olika synsätt: där Clausewitz är hermeneutisk (tolkande, söker sig fram mot fenomenens innebörd) företräder Jomini ett positivistiskt synsätt (inriktning på det handfasta, principiella och kontrollerbara). Utan en bra introduktion är Clausewitz svårläst och blir lätt missförstådd – vilket fick sina konsekvenser inför första världskriget. Jomini går så att säga hem hos militärer, eftersom han tycks ge raka svar på frågor.

Clausewitz är, det är viktigt att komma ihåg, en del av reformrörelsen i Preussen. Denna hade som mål att återupprätta den preussiska armén efter förlusterna mot Napoleon och freden vid Tilsit. Andra namn i denna rörelse är Scharnhorst, grundaren av den preussiska militärakademien där Clausewitz var lärare samt von Pfuel och Rühle von Lilienstern.

Inför 1914

Det första världskriget kännetecknas, speciellt inledningsvis, av paradigmet från Napoleon: offensivanda, avgörande slag samt de massarméer som järnvägarna och telegrafen nu möjliggjorde.

Det finns flera svar på frågan om varför. Fransk-tyska kriget innebar bl.a. ett genombrott för Clausewitz. Vad såg man då hos honom: jo en betoning av offensiven, stridsmoralen och avgörande slag. Clausewitz berömda sats att ”kriget är en fortsättning på politiken med andra medel” tolkades, med von Moltke den äldres ord som ”politiken tystnar när kanonerna tala”. Politiken skulle alltså inte lägga sig i kriget eller krigsplaneringen.

En annan viktig faktor var socialdarwinismen. Denna applicerade Darwins lära om ”survival of the fittest” på samhället och förhållandet mellan olika nationer. Den extrema socialdarwinismen hävdade att kriget är det yttersta provet på ett folks förmåga – bara de starkaste skulle överleva. Författaren Emile Zola skrev t.ex. ”Kriget, det är själva livet!… Endast de krigiska nationerna har nått välstånd, en nation dör när den avväpnas.” Kriget, ansågs det, skulle frammana de ”sunda krafterna” i nationen.

Sverige: efter centralförsvarsprincipen.

Den svenska armén vid denna tid hade lämnat centralförsvarsprincipen för ett mer framskjutet uppträdande. Värnplikten var införd men hade knappast fått fullt genomslag. Grunden var Hugo Raabs analys av fransk-preussiska kriget. Raab hade för övrigt genomgått den preussiska militärakademien.

Det förefaller som om man bättre än på kontinenten tolkat boerkriget och rysk-japanska kriget, som innebar en sorts premiär för nya vapen som kulsprutan och taggtråden. Den blivande marskalken Fredinand Foch eftersträvade chockverkan genom anfall präglat av kraft, snabbhet och en snabb stöt framåt av bakre förband för att trycka på den i främsta linjen. Svenskarna talade snarare om omgångsvisa framryckningar i offensiven och en defensiv stödd på befästningar.

Bilden är knappast entydig. En officer som Akademiens styresman Axel Rappe ansåg att Karl XII var en av världens genom tiderna främsta fältherrar, en föregångare till Napoleon och till de preussiska generalerna på 1860- och 1870-talen. I motsats till sina samtida förstod Karl, enligt Rappe, att man skall förinta sina motståndare.

I Sverige företräddes socialdarwinismen inte minst av Rudolf Kjellén och hans lära om stater som ett levande väsen. Generalen Lars Tingsten varnade för att en lång fredsperiod skulle verka förvekligande på det svenska folket.

Sedan fanns det många som vurmade för ”en modig uppslutning vid Tysklands sida… Vi måste stå på den sidan som ar emot Ryssland: för vår egen skull, för Europas skull och för hela världens skull.” (Hedin).

Sjökrigföring, Mahan och Colomb

Upplysningstiden innebar teoretiska framsteg också inom sjökrigföringen. Här finns ett svenskt exempel: Salomon Gyllenskepps Sjö-Tactique jemte Dag-Signaler för en Örlogsflotta från 1784.  Men det var i första hand det vi kallar för formell taktik som avhandlades.

Med ångmaskinens inträde på scenen i mitten av 1800-talet förvandlas sjökrigföringen i grunden. Plötsligt kunde man till exempel uppträda nära kust eller i skärgård. Den tekniska utvecklingen gick mycket snabbt och många, nu glömda, författare försökte skapa en sjökrigsteori.

1889 publiceras den amerikanske amiralen Mahans The Influence of Sea Power upon History 1660 – 1783. Denna får ett enormt genomslag och är fortfarande läst – inte minst i dagens kinesiska flotta. Mahan, som bygger på Jomini, predikar i tidens anda offensiv och avgörande slag.

Den svenska flottan förnyades i slutet av 1800-talet. Mahan var inte till någon hjälp eftersom svenskarna aldrig skulle kunna besegra den ryska flottan i ett avgörande slag. Här kom den brittiske amiralen Sir Philip Colomb Naval Warfare i kommendörkapten C.G. Flach översättning till hjälp. Colomb, eller snarare Flach, populariserade principen ”en flotta i vardande” eller ”Fleet in being”. En sådan var definierad som en flotta med förmåga och vilja att attackera en fiende som anfaller det territorium den är satt att försvara. Det ligger i denna definitions tanke att den fientliga flottan först måste slå den försvarande innan invasionen kan påbörjas. Som Herman Wrangel uttryckte det ”Äfven underlägsna, till och med slagna flottor, hafva gång efter annan utgjort tillräckligt hot mot landstigningsföretag.”  Detta tillsammans med principen att det är angriparens transportfartyg som är målet kom att utgöra flottans grundläggande doktrin till det kalla krigets slut. Undantaget var en relativt kort tid efter första världskriget då flottan ansåg sig i stånd att möta Sovjet i Finska viken.

1903 publiceras en artikel av Otto Lybeck och Erik Hägg med namnet ”strategi och fartygsbyggnad”. I denna skisseras bland annat en organisation bestående av fyra lokalstyrkor (en för varje kustavsnitt) samt en rörlig kustflotta. Denna organisation kom att finnas kvar ända tills kustflottan av förment ekonomiska skäl upplöstes 1998.

Mellankrigstid

Mellankrigstiden präglas av fascismens och nazismens intåg på scenen. Den nya människan som behärskade maskinen – speciellt flygmaskinen framställdes som en hjälte. Ludendorff hade formulerat tankarna på det totala kriget. Detta var ett tema som togs upp av den italienske generalen Douhet – den strategiska bombkrigföringens apostel. Hans profetia att ”i framtiden kommer krig huvudsakligen att föras mot den obeväpnade befolkningen i städer och stora industriområden” fick stort genomslag. Kriget skulle bli kort, oerhört förlustbringande och därmed i princip omöjligt.

Det nyuppsatta svenska flygvapnet kunde knappast anta en sådan doktrin. Men fördelningen 4 bombflygflottiljer mot 1 jaktflottilj i 1936 års försvarsbeslut, indikerar ändå ett inflytande från Douhet. Eftersom man inte skulle kunna slå ut det sovjetiska flyget i luften var tanken att man skulle slå ut hans baser.*

Markstridens teori utvecklades genom manöverkrigföringen. Män som ”Boney” Fuller, Liddell-Hart, Toukhatchevski, Guderian  och de Gaulle sökte hitta vägar bort från första världskrigets direkta krigföring. Medlet var stridsvagnen som i kombination med flyget skulle ge förmåga till ”blixt-krigföring.” Men det var främst i Tyskland som denna doktrin infördes, vilket ledde till de stora framgångarna 1940-42.

I Sverige var gruppen kring Ny Militär Tidskrift fascinerad av denna utveckling. Unga officerare pläderade, i strid mot arméns ledning, för en satsning på teknik i stället för stor armé. C.A. Ehrensvärds Hårt mot hårt ger en utomordentlig beskrivning av blixtkrigföringens principer.

Helge Jung och kretsen kring NMT publicerade 1930 boken Antingen – Eller. Här hävdade de att flottans huvuduppgift skulle vara att föra över fältarmén till Finland, varpå denna i samverkan med det finska försvaret och ett slagkraftigt svenskt flygvapen skulle föra striden mot den Röda armén.

Beträffande sjökrigföringen modifierades Mahans tankar av Sir Julian S Corbett och amiral Raoul Castex. Dessa förde fram en sjökrigsteori där försvar respektive attack mot sjöförbindelserna är det primära. De avvisade också Mahans doktrin att ett absolut herravälde till sjöss skulle kunna skapas genom ett avgörande slag.

I Sverige trädde två marinstrateger fram på 30-talet: Daniel Landquist och Stig H:son-Ericson, blivande marinchef. De utgör kulmen på det omfattande tankearbete som inleddes omkring 1900. I förhållande till sina föregångare i början av 1900-talet är deras argument av strategisk natur. De argumenterar för vikten av att kontrollera de viktigaste sjöförbindelserna eller, åtminstone, att kunna bestrida fiendens kontroll av dessa. Det stora problemet var att förklara flottans relevans och trovärdighet i debatten med armén och det nya flygvapnet.

Det skulle dröja till sekelskiftet innan någon ny tänkare av format träder in på scenen. En av dessa är Geoffrey Till som kommer till akademiens seminarium i maj.

Kallt krig

Det strategiska tänkandet under det kalla kriget dominerades av frågorna kring kärnvapenavskräckningen och krigen i samband med avkoloniseringen.

Det finns knappast anledning att här fördjupa oss i det strategiska tänkandet i Sverige – det belyses väl i studien FOKK – Försvaret Och det Kalla Kriget.

I början av 1970-talet inleddes en förnyelse av det strategiska tänkandet i USA. Det skedde under amiral Stansfield Turners tid som chef för US Naval War College och fick namnet the Great Revival. Den amerikanska armén införde 1982 doktrinen Air-Land Battle som var ett sätt att komma runt låsningen kring kärnvapnen vid ett krig i Europa.

I Sverige innebar ubåtskränkningarna att marinen i princip sattes på krigsfot. Sannolikt inspirerade bl.a. av the Great Revival kom ett strategiskt nytänkande från officerare som Per Rudberg, Claes Tornberg och Christer Hägg.

För armén innebar deltagandet i UNPROFOR ett uppvaknande men om det strategiska tänkandet fick en nystart är oklart. Något nära samverkan mellan mark- och luftstridskrafter à la Air-Land Battle kom i alla fall inte att övas.

Efter det kalla kriget

Någon fredsperiod blev det inte denna gången heller, även om vissa politiker fortfarande tror det. Nya koncept har avlöst varandra efter de olika insatserna i Persiska viken, Somalia, Bosnien, Kosovo, Irak och Afghanistan.

Och framtiden:

  • COIN förefaller nu vara ute – och kommer att ersättas av vad?
  • Världsekonomin står och faller med säkra sjöförbindelser men vad får de för konsekvenser för sjökrigsteorin?
  • Ersätts nu flyget av obemannade farkoster? Piloterna blir kontorsslavar som drönarförare?
  • Vem utvecklar en begriplig teori om cyberkrigföring?
  • Hur hantera terrorism och organiserad brottslighet?
  • Blir morgondagens soldat en halvrobot? Vi får se vad Coker säger i maj.

Den strategiska verkstaden stänger aldrig. Vi kommer även i framtiden att råka ut för strategiska överraskningar som kommer att tvinga oss till nytänkande. Detta kräver en intellektuellt högtstående Försvarsmakt


* Jag är Stefan Ring tack skyldig för denna upplysning.

Cela pourrait aussi vous intéresser:

Ni terre ni mer

La guerre en Ukraine domine nos pensées. Comment pourrait-il en être autrement alors que nous sommes nourris quotidiennement d’images choquantes ? Si choquant que nos

Lire plus »