av Lars Wedin
Resumé
NATO’s deterrence strategy is based on a combination of nuclear and conventional capabilities. This raises the question of nuclear weapons in Sweden: should Sweden join NATO’s Nuclear Sharing program? The answer is no, as this would require rearming with American F-35s instead of Swedish JAS 39s. Nor does the deployment of nuclear weapons within the framework of the DCA between Sweden and the US seem reasonable given the costs and necessary authorizations. Nor is there a surplus of US nuclear weapons in Europe. Temporary basing of nuclear-certified fighter aircraft (F-35 or Rafale) is a possibility, but involves risks and probably high costs. Swedish joint exercises with US bombers offer the same advantages but not these disadvantages.
En allt viktigare fråga i den svenska debatten är frågan om utplacering av kärnvapen i Sverige. Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostars uttalande: ”inga kärnvapen bredvid min dotters förskola”[2] visar på behovet av en granskning av frågan. Varför skulle Nato vilja placera kärnvapen bredvid en förskola? Varför skulle Nato över huvud taget vilja placera kärnvapen i Sverige? Varför skulle Sverige vilja att Nato gjorde det? Är det tekniskt och traktatmässigt möjligt?
Utplacering av kärnvapen i Sverige är naturligtvis en politisk fråga. Men det är också en fråga om strategi och tekniska möjligheter. Det är dessa två senare aspekter som ska belysas i föreliggande artikel.
Ett beslut om utplacering av kärnvapen i Sverige kräver tillstånd av den svenska regeringen. Eftersom Nato inte har egna kärnvapen måste beslut också fattas av en kärnvapenstat – USA och/eller Frankrike; Storbritannien är inte aktuellt eftersom britterna bara har strategiska kärnvapen baserade på ubåtar.
Militärstrategiska grunder
Historiskt skiljer man mellan strategiska kärnvapen och taktiska eller substrategiska. Strategiska kärnvapen – räckvidd omkring 10 000 km – kan bäras av flygplan, markrobotar (ICBM) eller robotar ombord på atomubåtar (SLBM ombord SSBN). Bara Ryssland, Kina och USA har alla tre varianterna; Frankrike har flygplanburna och ubåtsbaserade kärnvapen medan Storbritannien bara har ubåtsbaserade.
De strategiska atomubåtarna är mycket svåra att upptäcka; de svarar därför för ett lands andraslagsförmåga d v s även om landet ifråga angrips med kärnvapen har det möjlighet att slå tillbaka, vilket är avgörande för internationell stabilitet, eftersom ingen kärnvapenstat ostraffat kan angripa en annan kärnvapenstat utan att drabbas av stora och oacceptabla skador.
Taktiska kärnvapen är avsedda att användas i strid; de kallas också slagfältsvapen. Idag talar man dock oftast om substrategiska vapen, som är ett samlingsnamn för alla kärnvapen som inte är strategiska.
Det kan dock hävdas att varje insats med kärnvapen är strategisk. Räckvidd, laddning m m kan variera men effekten är alltid strategisk. I Frankrike görs i allmänhet denna tolkning. En motsatt uppfattning är att kärnvapen som inte är strategiska – kortare räckvidd, lägre laddning – kan skapa en viss flexibilitet i kärnvapenstrategin och bidrar då därmed till att hålla den potentiella motståndaren i osäkerhet.
Kärnvapen har inte använts reellt sedan bomben mot Nagasaki den 9 augusti 1945. Virtuell användning av kärnvapen – för avskräckning eller som hot (coercion) – är däremot mer eller mindre ständigt pågående och har blivit särskilt aktuell i samband med kriget i Ukraina.[3]
Provsprängningar är förbjudna enligt Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty (CTBT) men utförs då och då av Nordkorea och, inom en snar framtid, kanske av Iran. Sådana sprängningar är till sin natur virtuella och avsedda, förutom att prova vapnens funktion och tillförlitlighet, att understryka trovärdigheten i avskräckning eller hot.
Det finns en stor mängd teorier om utnyttjandet av kärnvapen. En fråga av stor betydelse är om insats av ett taktiskt/substrategiskt kärnvapen mer eller mindre automatiskt leder till totalt kärnvapenkrig. Eftersom kärnvapen inte använts reellt sedan 1945 är det ingen som vet. I väst antar man allmänt att varje första användning av kärnvapen leder till en eskalation till totalt kärnvapenkrig – Armageddon. Undantaget är, möjligen, kärnvapen som sätts in fritt till havs.
Den ryska ledningen upprepar med jämna mellanrum att ett kärnvapenkrig inte bör föras och inte kan vinnas enligt den av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd i början av 2022 formulerade uppfattningen.
Några data
B61: Är en gravitationsbomb (fritt fall). Den kan användas för mark- eller luftdetonation. Den modernaste varianten är B61 mod 12. Den är särskilt utvecklad för att kunna penetrera väl skyddade stabsplatser mm eftersom den har stor penetrationsförmåga. 3,5 m lång, diameter 0,3 m, spännvidd 0,5 m, vikt 520 kg (mod 11). Precisionsstyrning (tröghetsnavigering och GPS). Stridsspets: valbar 0,3, 5, 10 eller 50 kT.
Franska ASMP-A – är inte avsett som slagfältsvapen utan som en ”sista varning” före en insats med strategiska vapen. Vikt: 840 kg, läng 5,40m, diameter 0,35 m, spännvidd 0,96 m. Räckvidd: omkring 500 km. Fart: Mach 3. Noggrannhet <10 m, tröghetsnavigering – ingen målsökare. Stridsspets: 300 kT.
Några andra kärnvapen är inte aktuella att i något sammanhang föra in på svensk mark.
Utplacering
Det finns tre sätt att placera kärnvapen på svenskt territorium:
- Ställa dem i förråd.
- Medföra dem på ett flygplan som tillfälligt baseras i Sverige.
- Medföra dem ombord ett örlogsfartyg.
Det första alternativet ingår i det som kallas Nuclear Sharing som innebär att USA förrådsställer den amerikanska nukleära bomben B61 i vissa europeiska stater som i sin tur förbereder flygplan som kan bära detta vapen. USA skulle också kunna förvara kärnvapen för eget bruk vid en bas i Europa men så är idag inte fallet. Vi återkommer till den frågan.
Det andra alternativet skulle innebära att ett eller flera stridsflygplan baseras på en svensk flygbas mer eller mindre tillfälligt och då medföra kärnvapen. Aktuella vapen är den ovan nämnda B61 och franska roboten ASMP-A som bärs av stridsflygplanet Rafale. Amerikanska bombplan typ B-52 eller B-1 (som inte är kärnvapencertifierad längre) har sådan räckvidd att de inte behöver baseras i Europa.
Bland sjöstridskrafterna finns kärnvapen i första hand ombord på strategiska atomubåtar – SSBN. Dessa går aldrig in i en hamn bortsett från sina speciella baser. En SSBN är fysiskt för stor för Östersjön och eftersom deras skydd bygger på att de inte upptäcks är ett inlöpande genom Östersjöutloppen omöjligt. Inga västliga attackubåtar bär idag kärnvapen. Det enda västliga övervattensfartyg som har kärnvapen ombord är franska Charles de Gaulle vars flygplan kan bära ASMP-A. Det är otänkbart att hon skulle gå in i trånga Östersjön, det är dessutom tveksamt om hon kan komma in under broarna över Öresund eller Stora Bält. Amerikanska övervattensfartyg medför idag inga kärnvapen.
Det övervägs emellertid från republikanskt håll att utveckla en fartygsburen kryssningsrobot med kärnvapenstridsdel; SLCM-N. Denna skulle då bäras av attackubåtar men skulle sannolikt också kunna medföras ombord på övervattensfartyg. Amerikanska attackubåtar är också för stora för att gå in i Östersjön. Amerikanska flottan motsätter sig emellertid en sådan beväpning. Det bör noteras att vissa besökande örlogsfartyg ur US Navy under det kalla kriget med all säkerhet hade kärnvapen ombord.
Förrådsställning
Tekniska förutsättningar
Det måste understrykas att ett kärnvapen inte hanteras hur som helst. Säkerheten är rigorös avseende insats, transport, personal och förrådsställning.
Dåvarande chefen för US Navy, amiral Gilday sade[4] till Defense News apropå ovan nämnda SLCM-N: “Having served on a nuclear-capable surface ship in the late 1980s, that mission does not come without a cost. There is a significant amount of attention that has to be paid to any platform that carries that type of weapon in terms of training, in terms of sustainability, in terms of reliability, in terms of the force’s readiness to be able to use and be able to conduct that mission”.
För att ett flygplan ska kunna bära ett visst vapen – exempelvis ett atomvapen som B61 – måste flygplanet anpassas till detta. Det måste finnas balkar för att bära bomben men minst lika viktigt är integrationen i flygplanets vapensystem – datorer m m. Detta kräver tillgång till precisa och hemliga data om vapnet i fråga. Vidare måste pilot och markpersonal utbildas och certifieras.
B61 kan bäras av en certifierad version av flygplanen Tornado och F-16 som nu i första hand ersätts av en eller flera versioner av det av USA producerade flygplanet F-35 som likaledes måste certifieras. USA:s övriga flygburna kärnvapen bärs av B-52 och B-2. ASMP-A bärs av utgående Mirage 2000N samt Rafale F3 respektive Rafale M (hangarfartygsversion). JAS 39 skulle behöva byggas om för att bära kärnvapen vilket kräver tillgång till synnerligen hemliga data avseende respektive system.
I kontinentala Europa baseras flygplan i allmänhet i särskilda skyddsrum.
När vapnet inte är monterat på flygplanet – d v s normalt – skall det vara förrådsställt. Nato har inga egna kärnvapen utan de här aktuella bomberna är då under amerikansk kontroll enligt ett system som heter WS3. Det består av ett vapenförvaringsvalv (WSV) och elektroniska övervaknings- och styrsystem. Ett valv kan rymma upp till fyra kärnvapen och i nedfällt läge ger det ballistiskt skydd genom sitt härdade lås och förstärkta sidoväggar. WS3-systemet möjliggör förvaring direkt under det flygplan som är avsett att bära bomberna. Placeringen inuti flygplanets skyddsrum ökar vapnens överlevnadsförmåga i händelse av angrepp. Detta gör också att en (potentiell) fiende inte kan övervaka förberedelserna för att använda vapnen med hjälp av satellit- eller annan spaning. De elektroniska skyddssystemen omfattar olika klassificerade sensorer, tillsammans med elektronisk dataöverföring och säkerhetsutrustning som video, rörelsedetektorer, TV med sluten krets och värmekameror.[5]
Personalen som sköter förråden är specialiserad på denna verksamhet: Munition Support Squadrons (MUNSS) är geografiskt åtskilda enheter under befäl av US Air Force som är placerade över Europa. De är samlokaliserade på flera av Natos huvudbaser och arbetar tillsammans med värdlandets flottilj som är anknuten till Nato. Deras styrka varierar mellan 125 och 150 militärer på respektive bas.
MUNSS uppgift är att ta emot, lagra, underhålla, förvara och kontrollera de amerikanska laddningar som tilldelats Nato, för närvarande B61. På order av den amerikanske presidenten tillhandahåller MUNSS ammunitionen till chefen för NATO-flottiljen.
Västs kärnvapen (amerikanska, brittiska och franska) är utrustade med en säkringsfunktion som heter PAL – Permissive Action Link – som hindrar detonation av vapnet med mindre än att ansvarig chef har fattat beslut om insats. För B61 i Europa ansvarar amerikanska flygvapnet för dessa koder – bomberna kan alltså inte sättas in med mindre än att USA ger sitt medgivande.
Inom parentes så har de brittiska ubåtsbaserade kärnvapen PAL som hanteras av personal från amerikanska flottan.
Frankrike har liknande system. Här är det en specialenhet inom gendarmeriet – la gendarmerie de la sécurité des armements nucléaires (GSAN) – som svarar för säkerheten och för att regeringen har kontroll över dessa vapen
Vilka åtgärder som skulle behöva vidtas för att tillfälligt i fredstid basera amerikanska flygplan av typ F-35 eller Rafale med kärnvapen är inte känt. I vilket fall skulle det krävas särskild bevakning av amerikansk respektive fransk personal vartill kommer markpersonal för klargöring m m.
Nuclear Sharing
Av de tre kärnvapenmakterna i Nato (Frankrike, Storbritannien och USA) är det bara USA som har tillhandahållit vapen för Nuclear Sharing. Från och med november 2009 är Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna och Turkiet en del av detta program. Dessa länder förmodas också ha flygplan med besättningar certifierade för insats av tidigare versioner av B61. Idén är alltså att USA förrådsställer och hanterar dessa bomber i övrigt fram till dess att insatsorder getts och de då monteras på värdlandets flygplan. Dessa arrangemang måste i närtid ses över i samband med att tidigare versioner av B61 ersätts av en ny version B61-12. Innan detta skett och nya flygplan certifierats m m har systemet sannolikt inte förmåga att tränga igenom det ryska luftförsvaret.
Det bör understrykas att Nuclear Sharing innebär att värdlandet förvarar amerikanska kärnvapen och sätter in dessa med amerikansk tillåtelse.
DCA[6]
En intressant fråga är om DCA-avtalet mellan Sverige och USA ger de senare möjlighet att förvara kärnvapen för eget bruk, utanför Nuclear Sharing-programmet, i Sverige.
Detta är dock knappast möjligt. USA skulle behöva bygga upp samma infrastruktur som i Nuclear Sharing-fallet vid en eller flera svenska flygbaser. Enligt avtalet krävs bygglov och svenskt tillstånd för att föra in materiel i dessa ”baser”.[7] Sannolikheten för att dessa tillstånd skulle beviljas är liten.
Traktatsmässiga förutsättningar
De traktatmässiga förutsättningarna för Nuclear Sharing-systemet regleras i Ickespridningsfördraget NPT från början av 1970-talet som ratificerats av samtliga här berörda stater liksom även av Ryssland och Kina. En central tolkning av detta fördrag som gjorts av Nato är att det upphör att gälla i krig. Först då är det möjligt för USA att tillåta Nato att aktivera systemet. Fram till den tidpunkten begränsas samarbetet till övnings- (t ex för att skydda kärnvapensystem före och under insats) och utbildningsverksamhet där samtliga Nato-stater kan delta samt planeringsverksamhet inom ramen för Natos Nuclear Planning Group där Sverige också är medlem.
Sverige har ratificerat NPT; kan Sverige ändå delta i Natos Nuclear Sharing-program? Kan Sverige tillfälligt basera flygplan med kärnvapen? Svaret är ja på båda frågorna så länge vapnen kontrolleras av en av de erkända kärnvapenstaterna; i praktiken USA eller Frankrike. Det är inte förbjudet att i Sverige göra installationer som gör det möjligt att ta emot kärnvapen. Däremot är det inte tillåtet att Sverige tar emot och kontrollerar kärnvapen exempelvis på en ombyggd JAS 39. Detta förbud upphör vid ett krigsutbrott.
”Artikel I [i NPT] förbjuder överföring av kärnvapen, men inte av kärnvapenbärare[8]. Den förbjuder inte samråd och planering om kärnvapenförsvar mellan Nato-medlemmar och inte heller arrangemang med « dubbla nycklar ». Men den förbjuder överföringar till en multilateral enhet, såvida inte denna enhet har en federal identitet med en enhetlig utrikespolitik, d v s ett federalt Europa skulle kunna efterträda den brittiska eller franska kärnvapenstatusen, men Nato skulle inte kunna det.” ”Det [fördraget] behandlar inte arrangemang för utplacering av kärnvapen inom allierat territorium eftersom detta inte innebär någon överföring av kärnvapen eller kontroll över dem, såvida inte och till dess att ett beslut fattas om att gå ut i krig, varvid fördraget inte längre är bindande.”[9]
Diskussion
Förrådsställning av kärnvapen i Sverige enligt Nuclear Sharing programmet skulle kräva stora insatser avseende fortifikatoriskt och annat skydd. B61 skulle teoretiskt kunna placeras i Sverige under förutsättning av skydd typ WS3 och hantering av amerikansk personal (MUNNS). En ombyggnad av JAS 39 till kärnvapenbärande version är synnerligen osannolik – USA skulle med all sannolikhet föredra att sälja F-35 till Sverige. En sådan försäljning är emellertid också synnerligen osannolik givet flygplanets kostnad, dess tekniska problem samt med hänsyn till SAAB.
En svensk anslutning till Natos Nuclear Sharing program är alltså knappast tänkbar eftersom vi kommer att fortsätta att använda JAS 39 och dessa flygplan kommer inte att byggas om till kärnvapenbärare. Dessutom skulle ett deltagande vara kostsamt.
En anslutning skulle dock inte innebära ett brott mot NPT.
DCA-avtalet skulle teoretiskt kunna användas för att förrådsställa B61 för USA:s räkning i Sverige. Men det skulle kräva samma infrastruktur och bevakning som ovan. Detta skulle kräva tillstånd från Sverige bl a bygglov. Det är knappast troligt att sådant skulle beviljas. Vidare är B61 idag endast avsett för Nuclear Sharing. Några andra amerikanska kärnvapen finns idag inte i Europa.
Det är svårt att se att förrådsställning av B61 skulle medföra några avgörande militärstrategiska fördelar givet svenskt medlemskap i Nato och vårt DCA-avtal med USA.
Någon annan förrådsställning av kärnvapen ”nära min dotters förskola” är omöjlig givet att Sverige inte lämnar NPT.
Tillfällig basering av kärnvapenbestyckade flygplan i Sverige
Vilka operativa fördelar skulle en basering F-35 med B61 eller Rafale med ASMP-A medföra?
Virtuellt
En tillfällig basering av F-35 med kärnvapnet B61 i fredstid skulle visa USA:s oreserverade stöd för Sverige i en krissituation (linkage). Flygplanet behöver dock inte medföra kärnvapen – det räcker att Ryssland (någon annan hotande stat är inte aktuellt) tror att flygplanet kan ha kärnvapen. Men för att Ryssland skulle tro detta krävs samma skydds- och logistiska åtgärder som i det verkliga fallet.
Vilka dessa åtgärder är eller vad de skulle kosta är inte känt.
Fördelen med en sådan basering är att Rysslands beslutssituation skulle kompliceras.
En basering av kärnvapencertifierad Rafale (alla Rafale är inte det) skulle ge samma fördelar.
En invändning är att svenska flygvapnet övar att eskortera amerikanska bombflygplan av typen B-52 och B-1B Lancer i svenskt luftrum. Även lufttankning från amerikanska KC-135 har övats. Dessa övningar skickar i princip samma signal utan att flygplanet behöver baseras i Sverige med allt vad detta skulle innebära beträffande behov av skydd och logistik.
Det finns också en uppenbar risk för demonstrationer av mer eller mindre militant slag vid en basering i Sverige. Detta skulle kunna undergräva svensk trovärdighet.
Reellt
F-35 eller Rafale baserade i Sverige skulle få längre räckvidd in i norra Ryssland i jämförelse med en basering i Centraleuropa. Båda vapnen skulle vara särskilt lämpliga för bekämpning av hårdgjorda ledningsplatser. Vidare skulle ett hot från ett kärnvapen tvinga fienden till spridning för att undvika allt för stora förluster och därmed bli lättare att slå med konventionella medel.
En invändning är att norra Ryssland kan bekämpas av fartyg i Nordatlanten. Ett kontraargument är att basering i Sverige skulle innebära en ny hotriktning. Dessutom har inga örlogsfartyg, utom Charles de Gaulle, kärnvapen ombord; och hon skulle sannolikt inte uppträda i Nordatlanten utan i Medelhavet i fall av krig.
En basering av F-35 eller Rafale på Gotland skulle avsevärt öka antalet uppdrag per tidsenhet gentemot Baltikum – nukleärt eller konventionellt – men det skulle också vara en mycket sårbar basering. De ryska möjligheterna att spana mot starter på Gotland och då höja beredskapen skulle dessutom förenkla för Ryssland att luftförsvara, jämfört med ett nyttjande av bakre baser med en större osäkerhet i riktning och tid.
En fundamental invändning är att en frambasering till svenskt territorium talar emot luftmaktens alla principer. Flygplan (och i det här fallet även vapnen) är sårbarast på marken. I luften har de skydd, framförallt genom rörelse och de effekter denna skapar avseende tidsfaktorn. Räckvidd för strategiska resurser är ett problem som man enklast löser genom lufttankning, där lufttankning över t ex svenskt territorium ger betydligt bättre räckvidd än vad basering i Sverige skulle göra. Lufttankning är en begränsad resurs, men företag av denna typ uppfattas skulle få högsta prioritet.
B61 är en gravitationsbomb och måste alltså fällas nära målet. En insats kräver ett omfattande stöd av konventionella stridskrafter för att lyckas eftersom man måste penetrera det ryska markbaserade luftförsvaret och andra delar av deras områdesförsvar – A2/AD (Anti-Access/Area Denial). Att öppna en korridor in till ett målområde skulle kräva mycket stora resurser av jaktflyg och SEAD/DEAD-resurser (Suppression of Enemy Air Defenses/ Destruction of Enemy Air Defenses) för att bekämpa det offensiva luftförsvaret av målområdet. Det är vidare mindre troligt att man behöver en så snabb omladdningscykel med kärnvapen, inte minst med tanke på alla andra flygresurer som krävs för ett sammansatt företag av denna komplexitet, med påföljande krav på planering och koordinering.
Rafale med ASMP-A skulle kräva mindre av skydd och SEAD/DEAD eftersom vapnet har lång räckvidd. Å andra sidan är detta vapen avsett för ”en sista varning” före en strategisk kärnvapeninsats och inte till för en utdragen kampanj. Något behov av t-basering för omladdning finns alltså knappast.
Att i krig basera bombflygplan (B-1, B-52) i Sverige är knappast ett gångbart alternativ eftersom de inte har den möjlighet till spridning och rörlighet som mindre stridsflygplan har. De skulle bli stillastående i timmar och dagar, inte minst p g a tiden det tar att hänga en ny, stor bomblast – som i sin tur ska dressas (det tar lång tid att dressa bara en bomb. 50 kg/styck kräver ett rejält löpande band med arbetskraft). Bomblasten i sin tur skulle kräva omfattande åtgärder för skydd etc.
Att tillfälligt basera stridsflyg framtungt kan dock vara intressant för att korta ner insats- och beredskapstider, men det bygger på att man klarar spridning- och rörlighet om man ska överleva på marken. Framförallt är frambasering intressant ur perspektivet tid för an- och återflygning och omladdning. Men dessa fördelar gäller då normal konventionell vapenlast som inte kräver de skyddsåtgärder som kärnvapen kräver och som inte hämmas av B61:s krav på fällning nära målet. Det är av dessa skäl som Sverige försöker få ihop ett starkt nordiskt koncept med svenska JAS39 och F-35 från övriga nordiska länder, samt möjlig tillförsel från andra stater.
Sammanfattning
Förrådsställning av kärnvapen i Sverige, vilket i praktiken skulle kräva att Sverige deltar i Natos Nuclear Sharing-program, framstår som orimligt. Det är otänkbart att Sverige bygger om JAS39 till kärnvapenbärare liksom att Sverige köper amerikanska F-35.
Tillfällig basering av kärnvapencertifierade stridsflygplan (F-35 eller Rafale) i syfte att visa solidaritet med Sverige är möjligt och skulle komplicera den ryska beslutsfattningen, men medför risker och sannolikt stora kostnader. Svenska samövningar med amerikanskt bombflyg ger samma fördelar men inte dessa nackdelar.
Basering i krig av kärnvapenbärande F-35 eller Rafale skulle ge begränsade fördelar men också innebära betydande nackdelar. Ett anfall mot ryskt territorium med bomben B61 på F-35 skulle kräva mycket omfattande operativa, taktiska och logistiska åtgärder. Ett anfall med Rafale beväpnad med ASMP-A ger heller inga fördelar givet den franska doktrinen att inte använda kärnvapen för krigföring på slagfältet.
Däremot kan basering av konventionellt stridsflyg i Sverige vara av betydelse för att skapa en snabbare insatscykel. Med Sverige i Nato bör sannolikt hela det nordiskt-baltiska området integreras avseende krigföring i luften (spaning, luftförsvar, attack m m).
Författaren är kommendör, ledamot av KÖMS, KKrVA samt associerad ledamot av Académie de marine (Paris).
[1] Denna artikel har utarbetats i samråd med ledamöterna Lars-Erik Lundin och Carl Bergqvist samt kallade ledamoten Jean Dufourcq. Artikeln är en del av projektet SV-A-R.
[2] ”Dadgostars svar – efter kritiserade kärnvapenuttalandet”, Expressen, 2022-04-28, https://www.expressen.se/tv/nyheter/dadgostars-svar-efter-kritiserade-karnvapenuttalandet/.
[3] Se artikel ”Strategisk signalering och militär diplomati” i KKrVAHT.
[4] Eckstein, Megan: ”The Navy doesn’t want nukes on ships, despite interest from some combatant commanders”, DefenseNews, 2022-05-13, https://www.defensenews.com/naval/2022/05/13/the-navy-doesnt-want-nukes-on-ships-despite-interest-from-some-combatant-commanders/.
[5] Wikipedia.
[6] Defense Cooperation Agreement (DCA) är ett bilateralt militärt samarbetsavtal mellan Sverige och USA. Avtalet ger USA obehindrad tillgång till 17 svenska militärbaser, varav delar reserveras exklusivt för USA.
[7] Dalsjö, Robert: Build it and they will come? Det svenska försvarssamarbetsavtalet med USA, FOI Memo 8503, 2024-04-16.
[8] Till skillnad från det tidigare INF-fördraget.
[9] Donnelly, Brian: ”The Nuclear Weapons Non-Proliferation articles I, II and VI of the Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons”, web.archive.org/web/20090105200406/http://www.opanal.org/Articles/cancun/can-Donnelly.htm.